Två Klassiker

Kommer inte att skriva så mycket om dessa två skivor men här kommer ändå att dyka upp lite blandat från förr som under inga omständigheter får gå förlorade.Den första är Gene Clarks "No Other". Jag älskar album som inte har en enda död sekund och detta gäller både no other och Stone Roses. De är ju få album som håller för att verkligen lyssna på år ut och år in. Egentligen har väl detta med personlig smak att göra mer än att det finns album som verkligen kan genom mätning avgöras vara de bästa som gjorts. Men i vilket fall som helst så är det bla sådana omdömen som får mig intresserad. Det blir ju inte bara intressant att lyssna på skivan utan det är ju också intressant varför han eller hon väljer just detta album som sin favorit eller utser det till världens bästa skiva. Säkerligen skulle någon välja Harvets med Neil Young som det bästa framför Gene Clark. Jag älskar Neil men jag förstår inte hur man kan välja någon av hans skivor framför no other.

1989 släppte the Stone Roses sitt självbetitlade debutalbum efter att ha spelat på de lokala manschesterscenerna några år.Som en reaktion bort från det deppiga Joy Division från samma stad som knappast kan sägas vara upplyftande musik. Gene Clark däremot tar deppighet/melankoli åt rätt håll, där finns hopp i melankolin medan man i Joy Division bara hör uppgivenhet. Vad har man för nytta av detta, det är ju känslor man får sas gatis av allt skit och krig som händer i världen. Man kan tom fråga sig varför vi i det rika västern tycker oss ha råd med att vara deppiga. Se tex på filmen "oskyldiga röster" och fråga dig själv varför du unnar dig sådan lyx som att bränna tid och liv på deppighet. Det finns inga ursäkter. Jo om du tror att skulle kunna sitta ner och berätta för en person som tex levt i svält halva sitt liv om dina problem då kanske det är problem värda att snacka om. Inte annars.

Själv lyssnade jag på Joy Division ett tag efter att jag varit inne på stone roses. Jag fängslades av något i joy divisions musik och blev väl till viss del övertygad av olika röster att detta var sanna konst. Sångaren hade ju dessutom epilepsi vilket tydligen gjorde honom och musiken ännu mer trovärdig. Idag ser jag i hans musik inget annat än negativ energi och så klart hans personliga uttryck men varför ska jag lägga dyrbar tid på att följa med ner i denna grav.

När jag hade gjort mig fri från de mässande gothpoprockrösterna återupptäckte jag glädjen med musik och jag tänker inte hymla med att jag tycker det är så musik ska vara. Livsbejakande.

Det betyder inte idel duraccord. Nej men den måste vara läkande på något sätt och den skall inte ge näring åt negativa känslor utan lindra dessa. Jag återupptäckte the Stone Roses och kom tillbaka till friskheten i musik och musikskapande som jag älskar. Musik ska få en att älska livet inte tvärtom det har man inte tid med. Tänk att gå runt och mörka halva livet. När man sen kommer fram till att detta är slöseri med tid har man ju redan bränt så mycket så man får ångest för det istället. Men det är aldrig för sent. När glädjen verkligen strömmar till sköljer den bort år av tristess och dumheter. Lyssna på the Stone Roses och sen på Garnet Mimms "As long As I Have You" och älska livet du har fått.

Sommaren för 19 år sedan jobbade jag bland de hädangångna på en kyrkogård i mitten av småländska låglandet. På ena sidan av kassettbandet hade jag stone roses och på andra sidan Happy Mondays debut, även den en livsbejakande skön skiva. Jag tror inte jag ljuger om jag säger att jag lyssnade på dessa två skivor 150 ggr bara de fem veckor jag jobbade.