Klockan är 2309. Långt upp i Sverige, 20 mil från något man kan kalla storstad sitter det en man i ett slitet gammalt rött hus. På en yta av 5x4 meter överlever han i detta rike av snö endast så länge strömmen fungerar och håller huset varmt. Det är en plats, en liten upplyst spot i ett månbelyst snölandskap. Mannen jag talade om halvligger på en gammal resårbotten och tittar rakt ut i det dunkla och hålls skönt halvvaken av en nyligen uppackad Lp skiva som snurrar på 33 varv i minuten, som en miniatyrmodell av vintergatans väsen. Konvolutet till skivan balanserar stolt på en fåtöljarm jämte grammofonen. Det röda skenet från en lampa avslöjar texten på det vita konvolutet, the Amazing står det med små tecken på en bakgrund som utgörs av en vit böljande molnsky. Hade man fått låna de trasiga lurarna av den 33 åriga mannen skulle trumhinnorna mjukats upp av en behaglig ljudskapelse som ryker tidigt 70tal, sent 60tal. Fluffiga trummor binder med djup bas samman grunden som översköljs av klingande gitarrer och sfärisk keyboard. Alltsamman toppas av hjärtats finkänsliga sång.
Det hade varit så lätt att stjäla Lpn där mannen nu ligger med ett saligt leende och sover i ensligt hus djupt under midnattsmåne. Det är så det känns. En vilja att äga en liten bit av stjärnorna får en att överväga sådana orena handlingar. Hoppas att det gryr tidigt imorrn. Då är mitt mål att äga redan innan snövattnet letat sig igenom javan. Det klang i himlavalvets härskara när sista noten brunnit av från vinylen.
ättningar för att fortsätta vara det glada naiva och barnsliga landet i norr som vår vänner från utlandet förundras över. Att vara naiv är positivt, att vara cynisk gör att cancersvulsten växer till.
