Ray LaMontagne

Trouble, trouble trouble trouble....

Bästa soulplattan jag hört på mycket länge. Jag gråter när jag hör Shelter. Det är så vackert. Det är inte ofta jag börjar spontangråta när jag hör musik, det hänt några gånger, senast när jag såg liveversionen av Cortez the Killer med Neil Young. Har nu lyssnat på Rays album Trouble flera dagar nu och det är en sån skiva jag vet att jag måste äga.

Den är sex år gammal nu och hans karriär har gått spikrakt uppåt sedan dess. Inte så konstigt eftersom de två uppföljarna är lika bra, Trouble är dock min favorit än så länge.

Vi snackar Gene Clark klass här och produktionen osar tidig sjuttiotalsproduktion. Varma rörförstärkare och molntrummor och gräddbas. Det sköna är att när man lyssnar på akustiska liveversioner av låtarna så är det som att hela orkestern ryms i hans röst och gitarr. Man har liksom på studioplattan lyckats att plocka fram alla dessa element. En musikdoktor har med skalpell och tång lyft fram ljudbilden och lagt den i handen på musikerna.

Missa inte denna platta så länge som jag gjorde. En av musikhistoriens allra bästa.

Ibland kan man sitta och lyssna bara på stråkarrangemangen. Man hör vinden i hans röst. Stråkarna är ackompanjerade vindar. Det är så mycket själ intryckt här att öronen nästan börjar blöda. Det ryms en livsresa i varje ton. Minnen fläktar förbi som textblad i brisen. Det var hit han var på väg hela tiden utan att veta om det, då när han flackade runt genom sitt land med sina syskon och sin mamma. Musiken formades i honom och fördämmnigen brast när han hörde Treetop Flyer med Stephen Stills och sen köpte sig en gitarr. Han sålde sin van som han och hans familj hade bott i tills huset han byggde åt dem stod färdigt och köpte en Martin akustisk.

Vilken tur vi har som får ta del av denna resa som formades till musik.

Må du spela för alltid, Ray.

The Amazing

Klockan är 2309. Långt upp i Sverige, 20 mil från något man kan kalla storstad sitter det en man i ett slitet gammalt rött hus. På en yta av 5x4 meter överlever han i detta rike av snö endast så länge strömmen fungerar och håller huset varmt. Det är en plats, en liten upplyst spot i ett månbelyst snölandskap. Mannen jag talade om halvligger på en gammal resårbotten och tittar rakt ut i det dunkla och hålls skönt halvvaken av en nyligen uppackad Lp skiva som snurrar på 33 varv i minuten, som en miniatyrmodell av vintergatans väsen. Konvolutet till skivan balanserar stolt på en fåtöljarm jämte grammofonen. Det röda skenet från en lampa avslöjar texten på det vita konvolutet, the Amazing står det med små tecken på en bakgrund som utgörs av en vit böljande molnsky.

Hade man fått låna de trasiga lurarna av den 33 åriga mannen skulle trumhinnorna mjukats upp av en behaglig ljudskapelse som ryker tidigt 70tal, sent 60tal. Fluffiga trummor binder med djup bas samman grunden som översköljs av klingande gitarrer och sfärisk keyboard. Alltsamman toppas av hjärtats finkänsliga sång.

Det hade varit så lätt att stjäla Lpn där mannen nu ligger med ett saligt leende och sover i ensligt hus djupt under midnattsmåne. Det är så det känns. En vilja att äga en liten bit av stjärnorna får en att överväga sådana orena handlingar. Hoppas att det gryr tidigt imorrn. Då är mitt mål att äga redan innan snövattnet letat sig igenom javan. Det klang i himlavalvets härskara när sista noten brunnit av från vinylen.

Håkan Hellström

Jag är snart 34 år gammal men upptäckte inte Håkan Hellström förrän ett och ett halvt år sedan. Nu är jag beroende av hans musik. Visst kan det gå nästan en månad utan att jag direkt har lyssnat på skivorna men då har jag ofta ett så uppdämt behov av att höra det känns som en knut i bröstet. Lekfullheten och det bubblande skrattet som blandas med vemod är en kombination som inte kan bli annat än magisk i Hellströms tappning.
Han bär på en spirit som behövs i ett sverige som i bland verkar vilja gå åt ett hårdare klimat fastän vi har bra förutsättningar för att fortsätta vara det glada naiva och barnsliga landet i norr som vår vänner från utlandet förundras över. Att vara naiv är positivt, att vara cynisk gör att cancersvulsten växer till.

Jag har inte hittat en enda låt med Håkan som jag tyckt varit seg och det är ganska ovanligt. Det är ju ingen radiomusik men ändå spelas hans låtar i radio titt som tätt. Det finns så mycket att skriva om HH att jag får fortsätta i ett annat längre inlägg.

Franska Trion

Köpte Franska Trions senaste skiva via deras egen myspace sida. Jäkla vilket drag det var. Min favoritsångare på svenska heter nu Matti jämte Håkan Hellström.

Fastlåst i kärlek heter öppningsspåret. Texterna är så fyllda av humor och svart natt vilket känns ovanligt för svenska låtskrivare.

Sitter fastnaglad vid bilstereon hela resan med ett jazzigt leende på mina något mustiga läppar. Solen lyser, det luktar bil och "det hade vart så mycket enklare om du bara var min vän" sjunger Matti med sin otroligt karaktäristiska röst.

Om du inte har den, skynda fynda så blir du nog också fastlåst i kärlek och tro på att det fortfarande kan komma svensk musik som inte känns pretensiös.

Dagens Låt Little Masters

"Every Time We"

By Little Masters (2007)

Vilken underbar låt. Ibland stöter man på guld när man är ute på myspace och vaskar.

Det är när man får samma känsla som att ha vunnit på en lott som man vet att det är riktigt bra.

Sången är magisk och känsligt accompangerad av två aukustiska gitarrer.

Inspelad tydligen i en etta i centrala Malmö 2007. Så lång tid kan det ta och längre innan sån här skön musik kommer till ens öron men oh så gött.

Det här är musik som får en att vilja skapa, läsa och utforska denna magiska värld. Luft under vingarna musik. Det är härligt att höra lofi music som inte känns konstruerad utan bara funkar. Ljudet av en bil som sveper förbi på gatan utanför får en tänka på tidiga söndagsmornar i staden på sommaren när man glömde gå och lägga sig.

Lyssna även på "Towards the Sun" på deras myspace sida följ länken: http://www.myspace.com/littlemasters

Range Life

Poulärkultur som rock o pop och modern konst har alltför ofta handlat om svårmod och en attityd som är närmast overkligt slapp med tanke på vad som händer i världen och med jorden och med tanke på hur bra man många gånger har det i väst. Jag vet en som upptäckte tredje världen och blev frälst, han tröttnade på sin egen rockattityd på sin slackerattityd. Livet var för kort för att förlänga tonåren mer än nödvändigt. Pressen och i synnerhet rockpressen har ju sedan dag ett hyllat tonåren och revolten som sådan så till den grad att det är övertydligt ibland hur en del sysslar med revolt för revoltens skull. Sanningen är väl den att en sann revolution eller småskalig revolt behöver aldrig frammanas, den kommer av sig själv.

Men som så mycket som med några år på nacken blir något annat än vad det var i sin vagga så även de beskrivna attityderna. Som reaktion mot ett samhälle där ens arbete är det som definierar dig som person är det ju sunt att stanna upp och hitta livsglädjen i livet själv, att faktiskt inte göra någonting, slacka.

Om man aldrig kliver ur bilen hinner man ju aldrig fokusera på det som sveper förbi, och tiden själv går ju redan för fort. Jag vet tom de som inte vågar gå ur bilen för att de får ångest för att de inte gjort det tidigare.

Det finns musik som för mig blir som ett soundtrack till den sanna slackerattityden.

Range life med Pavement är en sådan där oborstad hyllning av konturerna som träder fram när man spänner av, när man upptäcker livet som livet. Det behövs inget mer än känslan av att man lever. När man dessutom haft förmånen att födas i en del av världen där man även har möjlighet att ägna sig åt alla möjliga av sina intressen. Har man då rätt gentemot de drabbade att hänga läpp.

Nej slackerfilosofi i sin vagga var ett inlägg gentemot den etablerade ekonomin, ett alternativt sätt att leva som hade setts som högst normalt i t ex kina, iaf för 70 år sedan. Sanna slackers älskar livet och övar sig varje dag i förmågan att med softa penseldrag måla fram glädjen i varje dag.

Range Life med Pavement kommer alltid att finnas i mitt musikminne som en påminnelse om att det fanns bra positiv slackermusik.

Gårdagens låt "Gentle On My Mind"

2005 runt oktober någon gång satt jag med familjen i föräldrahemmet. Jag hade tagit med mig en video med "Down from the Mountain" som var mitt bidrag till helgtrevnaden. Bröderna Coens film "Oh, brother" hade för mig liksom för många andra öppnat dörren till den countrymusic man hört då och då och faktiskt gillat men aldrig hittat. Down from the mountain är en konsertfilm med artisterna som spelat in film musiken till Oh Brother.

Konsertens toastmaster John Hartford kör igång konserten med en egen version av "Big Rock Candy Mountain" .

Med sin varma lite torra kviströst levererar Hartford inte bara låten utan en magisk känsla som sprider sig och värmer innifrån. Det har aldrig smärtat mig speciellt mycket när jag hört om artister som gått bort. Men hartfords bortgång i cancer känns fortfarande i hjärtat.

Här om dagen när jag var och provlyssnade skivor med Hartford spelades "Gentle on my mind" upp i lurarna. Jädrans vilken bra version tänkte jag och tittade lite förstrött på innerkonvolutet till cdn och upptäckte fånigt leende att det är John Hartford som skrivit låten från början.

Elvis gjorde låten känd för en stor publik men det är denna som borde varit känd. Sjukt bra.

Min jakt efter Hartfordvinyl har bara börjat....