Range Life

Poulärkultur som rock o pop och modern konst har alltför ofta handlat om svårmod och en attityd som är närmast overkligt slapp med tanke på vad som händer i världen och med jorden och med tanke på hur bra man många gånger har det i väst. Jag vet en som upptäckte tredje världen och blev frälst, han tröttnade på sin egen rockattityd på sin slackerattityd. Livet var för kort för att förlänga tonåren mer än nödvändigt. Pressen och i synnerhet rockpressen har ju sedan dag ett hyllat tonåren och revolten som sådan så till den grad att det är övertydligt ibland hur en del sysslar med revolt för revoltens skull. Sanningen är väl den att en sann revolution eller småskalig revolt behöver aldrig frammanas, den kommer av sig själv.

Men som så mycket som med några år på nacken blir något annat än vad det var i sin vagga så även de beskrivna attityderna. Som reaktion mot ett samhälle där ens arbete är det som definierar dig som person är det ju sunt att stanna upp och hitta livsglädjen i livet själv, att faktiskt inte göra någonting, slacka.

Om man aldrig kliver ur bilen hinner man ju aldrig fokusera på det som sveper förbi, och tiden själv går ju redan för fort. Jag vet tom de som inte vågar gå ur bilen för att de får ångest för att de inte gjort det tidigare.

Det finns musik som för mig blir som ett soundtrack till den sanna slackerattityden.

Range life med Pavement är en sådan där oborstad hyllning av konturerna som träder fram när man spänner av, när man upptäcker livet som livet. Det behövs inget mer än känslan av att man lever. När man dessutom haft förmånen att födas i en del av världen där man även har möjlighet att ägna sig åt alla möjliga av sina intressen. Har man då rätt gentemot de drabbade att hänga läpp.

Nej slackerfilosofi i sin vagga var ett inlägg gentemot den etablerade ekonomin, ett alternativt sätt att leva som hade setts som högst normalt i t ex kina, iaf för 70 år sedan. Sanna slackers älskar livet och övar sig varje dag i förmågan att med softa penseldrag måla fram glädjen i varje dag.

Range Life med Pavement kommer alltid att finnas i mitt musikminne som en påminnelse om att det fanns bra positiv slackermusik.

Gårdagens låt "Gentle On My Mind"

2005 runt oktober någon gång satt jag med familjen i föräldrahemmet. Jag hade tagit med mig en video med "Down from the Mountain" som var mitt bidrag till helgtrevnaden. Bröderna Coens film "Oh, brother" hade för mig liksom för många andra öppnat dörren till den countrymusic man hört då och då och faktiskt gillat men aldrig hittat. Down from the mountain är en konsertfilm med artisterna som spelat in film musiken till Oh Brother.

Konsertens toastmaster John Hartford kör igång konserten med en egen version av "Big Rock Candy Mountain" .

Med sin varma lite torra kviströst levererar Hartford inte bara låten utan en magisk känsla som sprider sig och värmer innifrån. Det har aldrig smärtat mig speciellt mycket när jag hört om artister som gått bort. Men hartfords bortgång i cancer känns fortfarande i hjärtat.

Här om dagen när jag var och provlyssnade skivor med Hartford spelades "Gentle on my mind" upp i lurarna. Jädrans vilken bra version tänkte jag och tittade lite förstrött på innerkonvolutet till cdn och upptäckte fånigt leende att det är John Hartford som skrivit låten från början.

Elvis gjorde låten känd för en stor publik men det är denna som borde varit känd. Sjukt bra.

Min jakt efter Hartfordvinyl har bara börjat....

Jag var 17 år när jag köpte Grant Lee Buffalos debut. Kl var omkring 10 en solig förmiddag i Maj och jag hade skippat idrotten. Jag gick nerför trottoaren i mild vårsol och med en lätt bris i ryggen. Minns att det kändes så skönt. Jag kände mig ovanligt fri. Jag gick förbi växjö domkyrka och tyckte till och med att den var vacker. Mitt mål var Uffes skivkällare vid domkyrkan i Växjö. Den enda butiken där man kunde hitta ordentligt med musik som inte spelas på radio, alternativ musik. Musik där ljudbilden är vacker och ses som lika stor del av musiken som tonerna.

Jag kollade in nyheterna och småpratade lite med Ulf om han hade hört nåt bra på sista tiden.

Jag tror jag hade läst om Grant Lee innan och att det var den jag var ute efter. Jag hittade den och kände ett pirr i magen och en tyngd i jackfickan när jag gick till bussen med min klenod.

Musik är ju verkligen guld. Tänk så mycket tid en artist lägger ner på 10 spår på en cd eller en Lp. Han lägger ner av sitt liv och sin själ som han har fått koncentrera hårt för att det ska komma ut guld från högtalarna i din grammofon.

De första åren jag köpte skivor brukade jag lukta på cdkonvoluten på bussen hem till landet. Det gjorde jag även denna gång och det luktade extra gott.

Kl var 12 när jag var hemma, min kära storebror hade inte kommit hem än men jag kunde knappt vänta på att han skulle så att han också kunde höra mästerverket som jag hade köpt.

Vi gillade den båda två men jag tror att jag diggade den lite mer för jag gav den 11 av 10 i betyg.