Jag var 17 år när jag köpte Grant Lee Buffalos debut. Kl var omkring 10 en solig förmiddag i Maj och jag hade skippat idrotten. Jag gick nerför trottoaren i mild vårsol och med en lätt bris i ryggen. Minns att det kändes så skönt. Jag kände mig ovanligt fri. Jag gick förbi växjö domkyrka och tyckte till och med att den var vacker. Mitt mål var Uffes skivkällare vid domkyrkan i Växjö. Den enda butiken där man kunde hitta ordentligt med musik som inte spelas på radio, alternativ musik. Musik där ljudbilden är vacker och ses som lika stor del av musiken som tonerna.

Jag kollade in nyheterna och småpratade lite med Ulf om han hade hört nåt bra på sista tiden.

Jag tror jag hade läst om Grant Lee innan och att det var den jag var ute efter. Jag hittade den och kände ett pirr i magen och en tyngd i jackfickan när jag gick till bussen med min klenod.

Musik är ju verkligen guld. Tänk så mycket tid en artist lägger ner på 10 spår på en cd eller en Lp. Han lägger ner av sitt liv och sin själ som han har fått koncentrera hårt för att det ska komma ut guld från högtalarna i din grammofon.

De första åren jag köpte skivor brukade jag lukta på cdkonvoluten på bussen hem till landet. Det gjorde jag även denna gång och det luktade extra gott.

Kl var 12 när jag var hemma, min kära storebror hade inte kommit hem än men jag kunde knappt vänta på att han skulle så att han också kunde höra mästerverket som jag hade köpt.

Vi gillade den båda två men jag tror att jag diggade den lite mer för jag gav den 11 av 10 i betyg.