Range Life

Poulärkultur som rock o pop och modern konst har alltför ofta handlat om svårmod och en attityd som är närmast overkligt slapp med tanke på vad som händer i världen och med jorden och med tanke på hur bra man många gånger har det i väst. Jag vet en som upptäckte tredje världen och blev frälst, han tröttnade på sin egen rockattityd på sin slackerattityd. Livet var för kort för att förlänga tonåren mer än nödvändigt. Pressen och i synnerhet rockpressen har ju sedan dag ett hyllat tonåren och revolten som sådan så till den grad att det är övertydligt ibland hur en del sysslar med revolt för revoltens skull. Sanningen är väl den att en sann revolution eller småskalig revolt behöver aldrig frammanas, den kommer av sig själv.

Men som så mycket som med några år på nacken blir något annat än vad det var i sin vagga så även de beskrivna attityderna. Som reaktion mot ett samhälle där ens arbete är det som definierar dig som person är det ju sunt att stanna upp och hitta livsglädjen i livet själv, att faktiskt inte göra någonting, slacka.

Om man aldrig kliver ur bilen hinner man ju aldrig fokusera på det som sveper förbi, och tiden själv går ju redan för fort. Jag vet tom de som inte vågar gå ur bilen för att de får ångest för att de inte gjort det tidigare.

Det finns musik som för mig blir som ett soundtrack till den sanna slackerattityden.

Range life med Pavement är en sådan där oborstad hyllning av konturerna som träder fram när man spänner av, när man upptäcker livet som livet. Det behövs inget mer än känslan av att man lever. När man dessutom haft förmånen att födas i en del av världen där man även har möjlighet att ägna sig åt alla möjliga av sina intressen. Har man då rätt gentemot de drabbade att hänga läpp.

Nej slackerfilosofi i sin vagga var ett inlägg gentemot den etablerade ekonomin, ett alternativt sätt att leva som hade setts som högst normalt i t ex kina, iaf för 70 år sedan. Sanna slackers älskar livet och övar sig varje dag i förmågan att med softa penseldrag måla fram glädjen i varje dag.

Range Life med Pavement kommer alltid att finnas i mitt musikminne som en påminnelse om att det fanns bra positiv slackermusik.

Gårdagens låt "Gentle On My Mind"

2005 runt oktober någon gång satt jag med familjen i föräldrahemmet. Jag hade tagit med mig en video med "Down from the Mountain" som var mitt bidrag till helgtrevnaden. Bröderna Coens film "Oh, brother" hade för mig liksom för många andra öppnat dörren till den countrymusic man hört då och då och faktiskt gillat men aldrig hittat. Down from the mountain är en konsertfilm med artisterna som spelat in film musiken till Oh Brother.

Konsertens toastmaster John Hartford kör igång konserten med en egen version av "Big Rock Candy Mountain" .

Med sin varma lite torra kviströst levererar Hartford inte bara låten utan en magisk känsla som sprider sig och värmer innifrån. Det har aldrig smärtat mig speciellt mycket när jag hört om artister som gått bort. Men hartfords bortgång i cancer känns fortfarande i hjärtat.

Här om dagen när jag var och provlyssnade skivor med Hartford spelades "Gentle on my mind" upp i lurarna. Jädrans vilken bra version tänkte jag och tittade lite förstrött på innerkonvolutet till cdn och upptäckte fånigt leende att det är John Hartford som skrivit låten från början.

Elvis gjorde låten känd för en stor publik men det är denna som borde varit känd. Sjukt bra.

Min jakt efter Hartfordvinyl har bara börjat....

Jag var 17 år när jag köpte Grant Lee Buffalos debut. Kl var omkring 10 en solig förmiddag i Maj och jag hade skippat idrotten. Jag gick nerför trottoaren i mild vårsol och med en lätt bris i ryggen. Minns att det kändes så skönt. Jag kände mig ovanligt fri. Jag gick förbi växjö domkyrka och tyckte till och med att den var vacker. Mitt mål var Uffes skivkällare vid domkyrkan i Växjö. Den enda butiken där man kunde hitta ordentligt med musik som inte spelas på radio, alternativ musik. Musik där ljudbilden är vacker och ses som lika stor del av musiken som tonerna.

Jag kollade in nyheterna och småpratade lite med Ulf om han hade hört nåt bra på sista tiden.

Jag tror jag hade läst om Grant Lee innan och att det var den jag var ute efter. Jag hittade den och kände ett pirr i magen och en tyngd i jackfickan när jag gick till bussen med min klenod.

Musik är ju verkligen guld. Tänk så mycket tid en artist lägger ner på 10 spår på en cd eller en Lp. Han lägger ner av sitt liv och sin själ som han har fått koncentrera hårt för att det ska komma ut guld från högtalarna i din grammofon.

De första åren jag köpte skivor brukade jag lukta på cdkonvoluten på bussen hem till landet. Det gjorde jag även denna gång och det luktade extra gott.

Kl var 12 när jag var hemma, min kära storebror hade inte kommit hem än men jag kunde knappt vänta på att han skulle så att han också kunde höra mästerverket som jag hade köpt.

Vi gillade den båda två men jag tror att jag diggade den lite mer för jag gav den 11 av 10 i betyg.

Årets skiva 2008 Blue Gold

Shallow Grave av the Tallest Man On Earth blev en sån där milstolpe i mitt musiklyssnande och den stack rakt in på min topplista för världens bästa skivor. Den känns väldigt tidlös och låtarna sammanfattar en mystik som finns i oss och runt oss om vi höjer blicken ovanför brustna hjärtan och samåkning till jobbet. Omslaget är perfekt. Lika oändligt vacker enkel och ändå oförutsägbar som molnen är musiken. Det var en märklig upplevelse och så oväntad när jag och min fru såg honom live på malmöfestivalen i ett av tälten borta på mölleplatsen. Han fyllde verkligen en hel scen helt ensam och vi satt som klistrade till sista låten. Det är inte ofta jag gör det längre kan jag säga.

Jag har alltid älskat alternativ musik och det hela började ju med the Stone Roses 1990. Jag menar att jag blir intresserad av nästan alla nya band men i ärlighetens namn är det sällan som jag verkligen diggar det jag hör. Jag kan ofta tycka att det är inspirerande men det är mest att det är inspirerande med själva den kulturella aktiviteten.

Provlyssnade här om dagen på en grupp som kallar sig för eah yeah yeahs. Det var intressant att hör på samma sätt som det är intressant eller inspirerande att se en uppsättning pastellkritor. Det är intressant att se de färgglada färgerna men själva tekningar de målar upp är verkligen inget som tar tag i mig.

Men som sagt det hela var så intressant att jag satt en halvtimme och jämförde denna skiva med annan musik och jag förstod inte hur man kan vilja bränna tid med att lyssna på sånt när det finns så mycket annat. Men det är ju å andra sidan så varje personlig musikalisk resa ter sig. Visa vägar man tar är nödvändiga omständiga omvägar fram till den musik man verkligen vill lägga sin tid på.

Men som del av ett collage passar yeh yeah yeahs musik alldeles utmärkt och som enstaka låtar i vissa filmer passar deras musik skitbra. Där finns uppenbarligen en kreativ fernissa som man kan tillgodogöra sig men jämför man då med t ex The Tallest Man On Earth så upptäcker man väl att han har ju både och precis som ett antal andra speciellt utvalda artister som det känns lönt att lägga sin prescious time på.

Och så åter till Årets Skiva.

Det har gått 24 år sedan jag köpte mitt första album. Jag fick tillåtelse av min mamma att beställa Springsteens "Born in the USA" på kassettband. Mycket få musikupplevelser kan ju tävla med detta ögonblick när mamma kom in med Posten och jag öppnade den lilla kartongen med den magiska skatten i. Jag tog efter en stund i köket med mamma paketet och gick in på rummet till min nya svarta Sanyobandspelare som jag hade fått i present ett tag tidigare.

Andaktsfullt satte jag i bandet och tryckte på play. Jag vet inte hur länge jag bara satt och lyssnade och lyssnade och vände på bandet om och om igen.

Den stora händelsen i detta musikmöte är ju omöjligt att återskapa om och om igen men själva kärnan av känslan är det jag är ute efter när jag letar efter ny musik.

När vi såg the Tallest Man live infann sig omgående denna känsla med det var då så länge sedan jag kännt det att jag sneglade på min fru för att liksom få det bekräftat. Det var inte inbillning, det var musiken som fick mig att känna så och inget annat. Jag såg på min fru och såg att hon kände det samma.

Jag behöver inte gå igenom låtarna för de är lika bra allesammans. Det man hör är energin från omvandlad norrskens melankoli en melankoli som bidrar till den höga självmordsstatisktiken i skandinavien men som om den förvaltas rätt kan omvandlas till detta blåa guld som vem som helst kan ta del av i form av en nedladdad fil från cdbaby eller i en fysisk cdskiva som tom har gått att få tag i på cdon. Epn är så klart ett måste den med.

I min värld är denna skiva bättre än många av Dylans skivor och lika bra som hans bästa. Jag nämner Dylan eftersom han tydligen är en influens för the Tallest Man himself. Oj nej nu börjar det låta som idol eller talang eller någon annan urvattnad modern variant av musikunderhållning på tv. Det kommer att bli spännande att följa hur lång tid det tar för hypesverige att hitta denna guldklimp som för närvarande har koncentrerat sig på USA publiken där han börjar bli riktigt stor. Knip en platta, knip den nu. Göm den så ingen tar den för dig. Kryp in nånstans och lyssna på den. Än så länge kan du vara ganska ensam om att digga TTMOE. Men inte så länge till antagligen.

Två Klassiker

Kommer inte att skriva så mycket om dessa två skivor men här kommer ändå att dyka upp lite blandat från förr som under inga omständigheter får gå förlorade.Den första är Gene Clarks "No Other". Jag älskar album som inte har en enda död sekund och detta gäller både no other och Stone Roses. De är ju få album som håller för att verkligen lyssna på år ut och år in. Egentligen har väl detta med personlig smak att göra mer än att det finns album som verkligen kan genom mätning avgöras vara de bästa som gjorts. Men i vilket fall som helst så är det bla sådana omdömen som får mig intresserad. Det blir ju inte bara intressant att lyssna på skivan utan det är ju också intressant varför han eller hon väljer just detta album som sin favorit eller utser det till världens bästa skiva. Säkerligen skulle någon välja Harvets med Neil Young som det bästa framför Gene Clark. Jag älskar Neil men jag förstår inte hur man kan välja någon av hans skivor framför no other.

1989 släppte the Stone Roses sitt självbetitlade debutalbum efter att ha spelat på de lokala manschesterscenerna några år.Som en reaktion bort från det deppiga Joy Division från samma stad som knappast kan sägas vara upplyftande musik. Gene Clark däremot tar deppighet/melankoli åt rätt håll, där finns hopp i melankolin medan man i Joy Division bara hör uppgivenhet. Vad har man för nytta av detta, det är ju känslor man får sas gatis av allt skit och krig som händer i världen. Man kan tom fråga sig varför vi i det rika västern tycker oss ha råd med att vara deppiga. Se tex på filmen "oskyldiga röster" och fråga dig själv varför du unnar dig sådan lyx som att bränna tid och liv på deppighet. Det finns inga ursäkter. Jo om du tror att skulle kunna sitta ner och berätta för en person som tex levt i svält halva sitt liv om dina problem då kanske det är problem värda att snacka om. Inte annars.

Själv lyssnade jag på Joy Division ett tag efter att jag varit inne på stone roses. Jag fängslades av något i joy divisions musik och blev väl till viss del övertygad av olika röster att detta var sanna konst. Sångaren hade ju dessutom epilepsi vilket tydligen gjorde honom och musiken ännu mer trovärdig. Idag ser jag i hans musik inget annat än negativ energi och så klart hans personliga uttryck men varför ska jag lägga dyrbar tid på att följa med ner i denna grav.

När jag hade gjort mig fri från de mässande gothpoprockrösterna återupptäckte jag glädjen med musik och jag tänker inte hymla med att jag tycker det är så musik ska vara. Livsbejakande.

Det betyder inte idel duraccord. Nej men den måste vara läkande på något sätt och den skall inte ge näring åt negativa känslor utan lindra dessa. Jag återupptäckte the Stone Roses och kom tillbaka till friskheten i musik och musikskapande som jag älskar. Musik ska få en att älska livet inte tvärtom det har man inte tid med. Tänk att gå runt och mörka halva livet. När man sen kommer fram till att detta är slöseri med tid har man ju redan bränt så mycket så man får ångest för det istället. Men det är aldrig för sent. När glädjen verkligen strömmar till sköljer den bort år av tristess och dumheter. Lyssna på the Stone Roses och sen på Garnet Mimms "As long As I Have You" och älska livet du har fått.

Sommaren för 19 år sedan jobbade jag bland de hädangångna på en kyrkogård i mitten av småländska låglandet. På ena sidan av kassettbandet hade jag stone roses och på andra sidan Happy Mondays debut, även den en livsbejakande skön skiva. Jag tror inte jag ljuger om jag säger att jag lyssnade på dessa två skivor 150 ggr bara de fem veckor jag jobbade.

Dagens röst "Jack Ladder"

Rubriken kanske skulle ha varit dagens gitarrist. Hans fingrar är inoljade med smuts från asfalt och snabbmat och han använder dem så att man verkligen vill skruva upp gitarre och lägga örat mot elementet och digga. Jimi Hendrix röst ekar i Ladders precis som den gör hos två bröder.

Jag känner en massa olika känslor när jag hör "The Barbers Son". Känslan när solen steker i ansiktet på en sidogata i någon avlägsen storstad, ångesten efter en exstatisk jakt efter något, rädslan på en skolgård när man är ny, en bussresa i stan till ett jobb man inte vill ha.

Denna låt går att höra på följande länk: www.myspace.com/jackladder

Dagens sång "In the Shade of Ahkka"

Den här sången är en rykande färsk låt skriven vid foten av de svenska bergstopparna uppe vid Ahkka. Med små medel skapar "I`m From Missouri" klockren magi med klockspel, elgitarr mm och framförallt med stämsång som hämtad från det förra sekelskiftet. Det är inte bara musik man hör. Det spelas upp en film framför ens ögon som glider fram över den nordliga barmarken.

Av någon anledning kommer jag att tänka på filmen "Pans Labyrinth" när jag hör deras musik.

Just nu kan man lyssna på denna och en sång till.

Klicka på länken för att höra låtarna: www.myspace.com/imfrommissouri

Yo La Tengo "Popular Songs"

Yo la tengo är ju inte direkt en osignad grupp men de har varit för länge sedan när de var små barn.

De hör hemma på den här musiksidan för att de för mig just nu representerar allt som är bra med alternativ musik (dvs det som inte spelas x antal ggr på radion).

Dessutom så var det denna skiva som för ett par dagar sedan gjorde att denna musiksida föddes, i alla fall att den blev av så tidigt.

Då för 2 dagar sedan damp svenska dagbladet (som jag har en gratisprenumeration på) ner i min

röda brevlåda långt ute på vischan. Jag läste recensionen av den och kände hur bra det är att någon fortfarande skriver inspirerande om nya och gamla skivor. Och jag som har tid kan ju faktiskt ägna en del av detta överflöd till att sammanställa listor, recensioner om grupper/artister och nderas musik och album för att du ska få snabb lättläst och inspirerande information om hittils ganska okänd musik.

Utsidan på "Popular songs" är en av de snyggaste utsidor jag sett. Färgen, det trasiga kassettbandet, färgen på det trasig kassettbandet. Tillsammans med musiken blir det verkligen en läskande helhet och uppenbarelsen innfinner sig genast; detta är en oslagbar kombination, musik ska förpackas så här och allrahelst i vinylform. Hoppas att vinyl går att göra ekologisk och miljövänlig, annars ska jag personligen försöka fixa detta. Vilken upplevelse det är att hålla i en helt nyproducerad skiva av det här slaget, jag hade nästan glömt känslan.